En nästan sann historia om en utebliven dejt som kändes som en riktig hitlåt när jag gjorde den. Martin hade en hitlåt som hette Dumkåt något år efter att jag försökt få denna utgiven av de stora skivbolagen.
Så lommar man iväg med svansen mellan bena
när man egentligen hade hoppats på att den skulle förena
mig och henne i nåt’ smått vulgärt.
Primärt var att det skulle va värt besvärt
för det låg mycken möda bakom raggningsförsöken.
Jag hade stora planer för denna fröken.
Det stod alldeles klart att hon stod ensam i livet
så jag tog klivet och försökte när jag kände saliven
rinna till i och utanför munnen,
men hon vände sig om och är sen dess försvunnen.
I önskebrunnen ligger tusen kronor,
men det verkar inte funka särskilt bra på honor.
Att hon inte förstått att jag är rätt
är en gåta för mig på något sätt,
för trots mitt slit och en stående invit
har hon ännu inte vågat sig hit.
Dumkär är vad jag är. Vad jag är kär! Vad jag är dum!
Men om sanningen ska fram så var jag trög i starten.
Det dröjde några dagar tills jag fick upp farten
och skaffa numret till hennes telefon.
Det visar sig att hon bor 15 mil härifrån.
Fånigt, men vad kan jag förlora.
Är man dumkär är förhoppningarna stora,
så inställd på både succé och fiasko
ringde jag med kärlek het som tabasco.
Hon sa: ”Ja, jo, jag kommer kanske”.
När man hör nåt sånt så tror man att ens chans e
100 % eller ännu mera
så jag började städa och proviantera,
men då kvällen var den rätta då hon skulle berätta
om hon kom eller inte så sa hon inte detta,
för telefonen var tyst och stilla.
Sammanfattningsvis så slutade det illa.
Dum , dum, dummare än tåget
bara beroende på att jag såg ett
parti av henne som föll mig i smaken.
Det var nog det som fick mig göra slag i saken
(hela jag brann av lust att få se henne naken),
men den som gapar efter mycket sätter ofta i halsen
och så slutar det med att det blir ingenting alls. Sen
sitter man ensam med en ledsen min,
ett kilo räkor och hundrakronorsvin.
