Det första försöket med denna text var ett rytmiskt experiment där varje fjärdedel delades in i fem tjugondelar i sequencer. Det svängde noll. Texten är en djupsinninghet om att riktiga konstnärer inte blir kända förrän de dött.
Det är de dödas fest, din biljett är din dödsattest.
Så om du kan frestas får du inte vara med,
bara titta på, så titta på alla fina
deltagarna vet inte om att det är stort kalas
på grund av deras mästerverk.
Det verkar som om de missade att dyka upp,
så vi ser maten serveras åt personer som lämnat
återbud, så vi bjuder på vår sjudande beundran,
men plågas av frågor som det är försent att ställa,
den fälla vi alla faller i.
Ett stort partaj till deras minne,
stillar våra sinnen så vi slipper bry oss om
våra samvetenskapen är alltför mager,
konsten fager några år för
sent. Ett rent spektakel för en smutsad själ
är skäl nog för vår nya präst,
så fäst dig vid det förflutna
tiden är bruten,
nuet börjar inte förrän imorgon.
Vi står utanför med begagnade ord.
Vi får inte sitta vid ert fina
borde vi hälsa till broder Freddie i sin grav?
Våra hälsningar hör han ju aldrig av.
Bli en slav under det förflutnas stank,
bankkonton växer, det växer en rädsla
i mig att nuet inte får börja
förrän imorgon är sorgen ännu större.